Lidingöloppet 30km är jobbigt. Man kan tycka att det borde bli lättare tredje gången men det var lika jäkla tufft i år.

Första året, 2017, var det konditionen som tog slut och jag sprang på 3:15h, förra året var jag mer jämnstark och både ben och kondition tog slut samtidigt men nådde målet, gjorde personbästa med 30min och sprang in på 2:44h. I år var målet att sänka personbästa med ytterligare 15 min och komma under 2:30h.
För åskådarna kanske inte de bästa förutsättningarna med lätt regn som skulle öka under dagen och ca 11-12 grader. För mig nästan perfekt.
Siffror för de intresserade: 2:30h kräver snittempo på 5min/km och då banans första halva är betydligt lättare än den andra var planen att efter 10km ha ett snittempo på 4:50, efter 15km 4:48 och efter 20km 4:54.
Efter att Gladiator låten Barbarian horde spelats över starten på Koltorps gärde med gåshudsvarning (lyssna 9:17 in i låten för känsla) gick startskottet.
Första 10km gick snabbare än planerat, i efterhand ser jag att jag sprang den milen endast en minut långsammare än förra årets personbästa på platta Hässelby banan (10k PB 45:06) nu hade jag 20 tuffa kilometer kvar.
Hade känt innan att benen inte var så fräscha som jag hoppats och efter andra milen då de väldigt kuperade Södergarnsbackarna även kallad Bosö tvättbräda passerats började jag känna mig riktigt sliten i benen. Från att ha varit före plan låg jag nu precis på tänkt snittempo så helt enligt plan och även om jag legat på tröskelpuls, alltså ca 90% av maxpuls mestadels fram tills nu kändes andning lugn och fin och hjärtat tickade på utan antydan att vilja hoppa ur bröstet som det ofta blir annars, så det var ”bara” benen som klagade. Nu började milen med de längsta backarna och då särskilt Abborrbacken men inte att förglömma Karins backe med bara 2km kvar.
Tappade nu stadigt tempo gentemot plan, hade gett upp 2:30 ambitionen och började även oroa mig för förra årets PB på 2:45. Trots den tunga perioden ser jag i efterhand att jag lyckats med ett inofficiellt personbästa på halvmaraton (1:44:48). Som vanligt är de 9km fram till 1km kvar skylten ett töcken där det bara handlar om vilja. Med strejkande ben valde jag att gå i de brantaste partierna men det är ett rent helvete att börja springa igen sen så det är pest eller kolera.
Äntligen sista kilometern! Jag vet att den är lättsprungen så trots att benen bara ville stanna kunde jag hålla ett ok tempo (4:40min/km).

Kom till slut i mål på tiden 2:35:04 (snittempo 5:10min/km) så missade mitt mål med ca 5min men ett personbästa på 10min är ju faktiskt inte så dåligt. Ett år till med kontinuerlig träning så ska väl sub 2:30 vara möjligt och silvermedalj tiden på 2:15 som förut verkat omänskligt snabbt är nu bara helt mänskligt snabbt. Än gäller mantrat; äldre men snabbare😃.
