Det var väldigt skönt att komma till Evertsberg, även om känslan att vara mer än halvvägs inte fullt vägde upp hur sliten jag kände mig, borde vara betydlig närmre mål innan det känns såhär. Nu var tidsmålen borta, det handlar om att vända på detta och ta sig i mål. Samtidigt vet jag att alla längre lopp kommer med dippar som man aldrig tror sig kunna komma upp ur. Med tanke på mitt skick planerar jag ett litet längre stop, först fylla på med energi så allt som erbjöds slank ned. Blåbärssoppa, buljong, sportdryck bullar och några sug från min medhavda starkt blandade sportdryck, munstycket hade fryst lite men det släppte snabbt. Har druckit ur den med jämna mellanrum på vägen plus att jag fått langat gels från extra energidepåer så jag borde inte slut på energi.
Plockade av mig skidorna och lutade dem mot en tom vallabod som Vallasvahn brukar stå i, vart var han idag? Nåja lägga på lite valla fixar jag själv tänkte jag och plockade fram en burk VR50 som lades på tunt, klossade sedan ut det med korkklossen. Trots att det ju inte borde vara så kallt hade fingrarna ändå fryst till is så passade på att byta till torra handskar. De var tunnare men kände att jag hellre har torra handskar som är lite tunnare än blöta. Upptäckte att plåstren jag satt i handflatorna för att motverka skav hade krullat ihop sig. De var av två olika märken och den billigare lossnade nästan av sig självt, vilket i detta fallet var bra. Det lite dyrare plåstret hade nästan ”smält” ihop med skinnet så det kändes som att bli skinnflådd när jag med hjälp av tänderna gnagde och slet av det. Under tiden jag höll på med detta ropade speakern ut att eliten nu gått i mål och vilka som var vinnare, en norrman men uppfattade inte helt namnet och Britta Johansson Norgren på damsidan, skönt att åtminstone Svenska damerna levererar. Och skönt för dom att vara i mål, själv hade jag nu nästan hälften kvar.
De första stavtagen känns konstigt efter de avryckta plåstren och efter Evertsberg blir det mycket utför så det tar ett tag innan känseln i fingrarna kommer tillbaka men med den kom även energin. Det onda som jag kände sista kilometrarna innan kontrollen har släppt en aning. Efter ett litet tag börjar jag känna mig som mitt vanliga jag igen och i uppförsbackarna gick det nu som bara den med nyvunnet självförtroende med det extra fästet från vallan. Vilken idiot jag varit som väntat med att lägga på nytt, alla säger ju; valla om direkt om det är dåligt fäste, det blir inte bättre och man sparar snabbt in tiden. Det är ju så sant.
Till och med Lundbäcksbackarna klarades av på ett bra sätt, de var tunga men med skidor som man kan trampa fast går det ju så mycket lättare. Var osäker på om det verkligen var Lundbäcks, hade för mig att de kom lite senare men nej det var nog dom ändå kom jag fram till. Såhär långt in i loppet börjar det bli lite dimmigt och energi läggs endast på det nödvändiga, staka, staka, staka. Mycket stakning nu vilket känns bra även om det börjar göra ont på ytterligare några ställen. Ryggslutet till exempel, minns inte att jag hade ont där sist men har känt av ryggen även på några kortare pass senaste veckorna. Annars är det främst vänster axel som känns ordentligt nu, lite vid stakning men främst när jag diagonalar. Jag tuggar på med stakning och diagonaler med mina mått mätt fint uppför de mindre backarna nu och hör snart speakern i Oxberg men ser att det är ytterligare någon kilometer kvar dit.
Känslan inne i Oxberg är ändå ok och total tid 6:23. Det smärtar lite överallt men inget som inte går att tänka bort och nu är det bara två stopp kvar innan Mora, det ska jag fixa. Speakern intervjuar Aron Andersson som jag passerade på väg in i kontrollen och känner att kan han köra utan klaga så ska väl inte jag klaga. Oxberg till Hökberg är en kamp men känns ändå bra, 30km kvar passeras och förra året fick jag lite uppmuntran av att nu är det kortare än ett Lidingölopp kvar, i år uteblev boosten, vill ju bara vara i mål. Börjar bli irriterande med allt snorande, ser ingen annan som snorar som jag men passar på att torka bort och köra sportiga ennäsborrefräsningar i varje uppförsbacke men ser väl ut som min minsting brukar göra vid varje förkylning alldeles röd och sårig under näsan, tur man har skägg.
Ytterligare en bergkontroll och ytterligare backar som ska besegras. Det går inte jättefort men denna delen av loppet kan kategoriseras som ett tuggande där man bara matar på. Staktag för staktag och backe för backe. Ligger ändå oftast i ytterfilen, som förvisso inte svischar förbi men det känns ok här, även om jag försöker kuta på ryggen i varje backe för att sträcka ut det onda i ländryggen.
Hökberg nu, bara en kontroll kvar, mindre än en halvmara kvar, mindre än två mil kvar. Trapezius värker, försöker massera och få lite blodcirkulation men det släpper inte särskilt mycket av mina tafatta försök. Ingen idé att stå här, jag tar de sedvanliga muggarna varm dryck och en bulle och ger mig iväg mot sista kontrollen.
Här någonstans ska Örebro ligga tänker jag när ljudet från speakern i Hökberg fadeat ut bakom mig, alltså enligt Lagom Kondition där de beskriver ett parti där det inte händer särskilt mycket, platt och tråkigt. Förra året var det dessutom skymning eller till och med mörkare än så här och då klockan närmar sig fyra så kommer det börja göra det snart också. Här känner jag mig stark och ett platt parti som passar mig, dessutom mötte vi nyss en spårmaskin som inte bara dragit nya spår i sockret som bara klarar några hundra meter utan denna plogar bort det sockriga övre lagret så man kommer ned på det hårda isiga där under. Nu snackar vi! Det är fortfarande inte jättebra spår och ojämnt men det går lättare och fortare.
Kan trycka på bra och känner att kroppen inte har några problem att få till bra kraft i stakningen men tyvärr är det bara två spår så långt man kan se och alla ligger tätt efter varandra som två färgglada gungande pärlband. Det är bara att åka med. Varje liten uppförsbacke gör så att fältet trycks ihop så det blir totalstopp och med det rätt ryckig åkning. Trist hade varit skönt med en omkörningsfil.
Eldris, minns att förra året var det mörkt med tända marschaller här. Riktigt mysig stämning även om det inte var läge att stanna och mysa. Det är det inte i år heller men vill sträcka ut ryggen och trapezius så plockar av skidor och stavar och gör lite böj och tänj övningar. Får lite problem med snö i både bindning och skidsko så det är ett fipplande innan skidorna sitter fast som de ska.
Jäkligt skönt att ha lämnat Eldris, jäkla skönt att komma ned på singel siffror, 9 km kvar, 8 km kvar 7 km kvar. Avståndet äts upp kilometer för kilometer. Folk står och hejar ”nu är det inte långt kvar”, ”ni ser starka ut” och man har ju hört det förr men nu går det rakt in i hjärtat och det tjocknar i halsen. Mycket känslor, det är så skönt att snart vara i mål. I en backe står en stor samling människor med massa skyltar och hejar på Aron, är inte så orolig men hoppas han fixar det i år igen, sjätte året i rad för hans del.
Hoppas hinna i mål innan eljusen tänds tänker jag, det börjar skymma så det är nog inte så långt kvar.
Mora parken passeras nu, såå skönt, känner doften av schampoo från duscharna 
där alla kämpar som redan är i mål får sig en välförtjänt avskrubbning. Mindre än en kilometer nu, Aucklandsbacken, den kändes seg förra året men nu trippar jag ändå ganska lätt uppför, trots värkande tår, fötter och knän. Sista lilla backen, mycket folk nu, tjockt i halsen igen. Upploppet är långt, vill både bara komma i mål men samtidigt passa på att njuta. Ser portalen, härligt känsla i kroppen, tjockt i halsen igen och tårarna är nära. målgång, armarna i luften tittar upp, tacksam över att ha fixat det igen, ett riktigt tufft Vasalopp. Hör speakern säga nåt om nio timmar och tjugotre minuter. Det tog tid men jag är mål.
/lɒnˈdʒɪvɪtɛt/ 