Race report Ironman 70.3 Jönköping

Var väldigt nervös dagarna innan, oproportionerligt nervös, och sov nästan ingenting vare sig natten till lördag för då skulle jag upp tidigt för att köra till Jönköping eller natten till stora dagen på söndag. Även svårt att äta ordentligt. Hade inte planerat någon särskild energistrategi men ett klart minus att generellt äta dåligt dagarna innan.

Kände till och med på morgonen att ”nä jag skiter i detta” så jobbigt upplevde jag det.

På väg till Jönköping händer det som inte får hända, övre fästet i cykelstället som håller fast cykeln tappar taget om cykeln så på motorvägen i minst 110/h hör jag en duns och cykeln syns inte i backspegeln längre. Panik!!! Ser att den ändå är kvar i stället men ligger nu ned. Varningsblinkers på, ut i vägren, stannar.

Cykeln hänger i de nedre fästena som tur är och vid snabb koll så verkar den klarat sig men med kolfiber kan det dölja sig sprickor.

Nere i Jönköping checkade jag in på hotellet, som har låst garage i källaren vilket var väldigt bra för cykeln, slapp släpa upp den på rummet före incheckning i transition area. Körde runt i garaget på cykeln och den verkar ok från tidigare fadäs, sån jäkla tur.

Sen var det iväg till Athletes village för registrering och lite shopping. På väg tillbaka stötte jag på några klubbkompisar så hängde och fikade en stund på lördagseftermiddagen, skönt att få lite tips av de mer rutinerade rävarna. Väldigt mycket Ironman rutin i gänget, av alla som är på plats i Jönköping har åtminstone tre stycken kvalificerat sig och genomfört Ironman VM på Hawaii.

Tillbaka på hotellet packades alla prylar om till påsar för incheckning, Blå Bike påse och röd Run påse, samt en vit för ombyte. Hade packat i egna påsar redan hemma så det var lätt att bara flytta över.

Promenad bort till transition area för upphängning av cykel och påsar. Klubben tillhör tri club så alla deltagare får nummer bredvid varandra så det blir lite naturligt häng vid cyklar och ombytesområdet, kul.

Efter en sömnlös natt och ångestperioden på sängkanten tävlingsmorgonen så var jag åter vid transition area, det är musik och en speaker drar upp den annars spända tysta stämningen. Kollade cykeln och ser att det sitter en sten i framdäcket, en vass sten. Kollar om det läcker men ser inte ut så, är ändå osäker. Stoppar i en 750ml flaska med vatten och två portioner Maurten i flaskstället, lite starkare blandning är rekommenderat. Sätter mig vid påsarna med klubbkompisarna som samlats och sätter på våtdräkt, spänd och nervös. Har varit väldigt törstig hela natten så ömsom dricker ömsom går på toaletten. Smörjer vader med vaselin för att underlätta vid T1.

Photo: ironmantrisweden

Vi promenerar tillsammans bort till starten där en annan speaker är igång och musik spelas även här. Efter lite mer toabestyr och köande hörs nationalsången och kanonen smäller av, loppet är igång.

Simning 🏊🏻‍♂️ 41:49

Har valt startgrupp med beräknad sim tid på 39-43minuter, det är näst sista och tänkte egentligen starta sist i den men känner att det spelar nog ingen roll. Vi slussas framåt, fyra och fyra hoppar i åt gången med några sekunder mellanrum, och rätt var det är står jag längs fram. Lite spänd men inte jättenervös i detta läget så springer ned för rampen och hoppar i. Kallare vatten än jag simmat i tidigare i år, 19 grader, men inte så farligt med våtdräkten på. Första fem tagen går bra men lyckas sedan ta en rejäl kallsup. Hostar och fräser ett tag efter det med några bröstsims tag men kommer sen in i en bra lunk. Det är tidvis trångt och det simmas lite snett och vint. Någon tar som ett kamratligt tag om axeln om mig i ett försök att ta ett simtag, lite obehagligt. Tar sen en ganska vid båge runt bojarna och slipper mycket av trängseln. Känns dock som jag tar en ordentlig omväg men skönt att simma ensam.

Simmar mest efter andra, lite svårt att se vart jag ska, särskilt på hemväg som jag inte kunnat reka så mycket innan.

Sista biten in blir det lite trångt igen men går helt ok och kommer fram till uppgången, vinglar uppför rampen. Tar av simglasögonen och springer den långa vägen till transition, väldiga långa vägen, barfota på kullersten 500-600m. Mycket folk som hejar och särskilt kul att bli påhejad av Karin, en tidigare kollega och chef som var på plats. Hon visste jag skulle tävla men hur hon kunde känna igen mig med våtdräkt och simmössan fortfarande på förstår jag inte men kul!

T1 10:24

Tar det lugnt i T1, har varit osäker på vädret då det har sett lite småkyligt ut i prognoserna så har lite extrakläder i påsen. Väljer dock att köra i bara tri-dräkten. Packar ned gels i backfickan och även några salta godisar. Ett toabesök och sen iväg till cykeln. Bara min cykel kvar, som väntat då jag startade simningen senare än de andra och simmar långsammare. Kollar snabbt däcken och de är fortfarande välpumpade, tur. Springer med cykelskorna på den korta biten till Cykel Ut.

Cykel 🚴‍♂️2:54:53

Cykelbanan i Jönköping är känd för att vara relativt sett ganska tuff, mycket backar och särskilt en stigning efter ca 8km som är drygt 110m på knappt en kilometer.

Har bestämt mig för att gå ut lugnt, särskilt i de första tuffa stigningarna och snitta 30km/h på hela rundan, håller mig till planen. Lätta växlar och cyklar ändå förbi en del men ungefär lika många som cyklar om mig.

Första vätskestationen typ 22km, fångar en vattenflaska i farten, det går bra tar några klunkar vatten, smakar äckligt. Trampar på några kilometer till och tar en klunk sportdryck med jämna mellanrum, den går ned lättare än jag trott för gillade inte smaken när jag testade första gången. Tar en gel, Maurten också, strax efter vätskestationen men ganska snart hugger det till i magen. Fundera på om det är Gel’en eller om det var dåligt vatten, smakade plastflaska. I efterhand så är det sannolikt gel’en annars borde fler klagat på magproblem, drack inte jättemycket vatten heller då det inte var så varmt. Apropå temperaturen så var det helt perfekt cykelväder, lite blåsigt på sina ställen och höll på att blåsa av vägen av en plötsligt kastvind när jag låg i tempoställning men lyckades parera. Snitthastigheten här är ca 24,5km/h, inte konstigt och enligt plan.

Cykelbanan är otroligt fin, solen skiner oftast över det kuperade landskapet med blandat öppna fält, många sjöar och områden med tätare skog. En bana som passar mig perfekt då jag är ganska lätt så uppförsbackarna går relativt enkelt och älskar att mata på tyngsta växlarna utför, dessutom får jag nytta av erfarenheten från Skålhamra. Kanske inte har så mycket muskler kvar från passen där men däremot med vad jag själv tycker är bra växlingsteknik, växlar i tid både upp och ned och håller överlag hög kadens. 87 i medel på denna bana då jag vilade benen i många långa nedförsbackar så oftast låg jag på 93-95 rpm. Ser många som växlar sent och trampar tungt, tänker att det måste slita på musklerna onödigt.

Photo: Sportograf.com

Kilometrarna passerar snabbt och problemfritt, magen fortsätter knipa men inte värre än att jag kan cykla relativt obehindrat. Tar ingen mer gel utan plockar en banan på vätskestationerna, dricker min sportdrycks blandning och lite vatten. Vid en av stationerna sker en krasch men det verkar gått ganska bra hindrar inte min framfart. Plötsligt har jag cyklat längre än mitt tidigare längsta långpass, ca 75km. Sitter bra i tempoställning, vet inte hur det ser ut men känns bra 😊. Klart att nacken och axlarna talar om att nu har du suttit såhär konstigt rätt länge men inte mer än så. Även om det nu känns lite i benen så är det fortfarande lätt. Kör om många både uppför och utför. Topphastigheten hamnar på nästan 60km/h, underbart 😍.

Photo: Sportograf.com

Börjar bli fler som stannat efter vägen, några av trötthet andra med tekniska problem, ser en som kämpar med punktering.

Sista biten in till stan är det mycket utför, vilar benen en del men kul att trampa på också 😊. Sista milen så är man inne i stan igen och farten går ned, snitthastigheten som har legat på en bit över mål sjunker lite men har sedan ca 40km legat över planerat snitt så det ser bra ut.

Sista biten in till T2 kör jag om Ingrid, en klubbkompis och vi hejar glatt.

T2 4:51

Rullar in till T2 skuttar av cykeln och gårspringer stilrent med lite cykeltrötta muskler och cykelskor till cykel upphängningen.

Hämtar röd löp påse och byter om, lättare i T2 än i T1, tar ett toabesök och sen ger jag mig ut på löpningen.

Löpning 🏃🏻‍♂️2:09:53

Som vanligt när man springer efter att ha cyklat vill benen springa snabbare än vad som är rekommenderat, åtminstone för min del.

Banan är tre varv runt Munksjön som vi tidigare simmade i. En del i den mest centrala delen av stan med mycket folk och sen mattas det av allt eftersom till den bortre delen där det är ganska lugnt för att sen bli mer och mer folk när man kommer in till centrum igen. Jag påbörjar varv 1 och får ett gult band runt handleden, tre färgglada band ska man ha innan man får avvika från rundan och springa nedför målrakan.

Photo:sportograf.com

Målet var att hålla 6min/km tempo och i början går det trots försöken att hålla nere tempot oftast snabbare när jag kollar klockan. Magen kniper allt oftare och allt värre. Prövar att ta sportdryck, neej tack! Sa magen. Vatten verkar inte göra vare sig till eller från så tar lite vatten på varannan station. I efterhand ser jag att jag snittar snabbare än 6min tempo fram till 12k efter det droppar det snabbt. Under loppet tänker jag inte på att det går så mycket långsammare men ser att tempot är mer än 6 när jag kollar klockan och medeltempot droppar ganska snabbt.

Banan har ett par chikaner så möter några fler klubbkompisar som ligger ett resp. två varv före. Hejarop och uppmuntran.

Precis innan varv 2 börjar springer jag om en klubbkompis till som verkar kämpa lite idag, vi hejar och ger uppmuntran till varandra. Får mitt andra band, grönt är det och nu är det bara två varv kvar. Känner av lite smärta i höger knä, det brukar dyka upp på de längre utmaningarna, som Lidingöloppet och Stockholm Marathon när jag inte tränat tillräckligt mycket, det går snabbt över efteråt men är obehagligt.

Det går lite tyngre, benen som inte sprungit allt för många rundor över 15k börjar tycka det är lite jobbigt men är osäker på om det är mag och energistrul eller ren muskeltrötthet som gör det. I slutet på varv 2 ser jag Karin igen, kul med lite mer personliga hejarop även om det är mycket folk som hejar annars också. Prövar lite cola nu och det verkar funka ok, blir inte värre iallafall men magen fortsätter att hugga med jämna mellanrum. Får sista bandet, rött till färgen och nu är det bara ett varv kvar.

Hittar en bra rygg en bit in på sista varvet, går lite långsammare än min tänkta fart men känns ok, passar hur jag mår och är skönt att bara rulla på i någon annans tempo. Kommer in till de centrala delarna igen, Karin tjoar jag säger nåt om att nu är det målgång och får extra fart.

Dundrar, nåja, in den sista biten mot mål. Denna gången behöver jag inte så retligt springa förbi infarten till målrakan utan kan high five’a speakern ta emot publikens jubel uppför den röda mattan och igenom målportalen.

Medalj, finisher t-shirt, målet nått, nöjd.

Total tid i mål blev 6 timmar 1 minut och 48 sekunder. En tid jag är nöjd med och egentligen bara löpningen som jag inte kunde hålla mitt tidsmål eller uppskattade tid. Även om tiden inte var jätteviktig just denna dag så är det förstås kul.

Efter de vanliga praktikaliteterna packar jag in grejorna i bilen, monterar cykeln och kör mot Almunge. Får dock stanna efter ca 30min då magen totalt vänder sig, jag börjar kallsvettas och mår mindre bra. Stannar på nästa avfart kör in på en lite grusväg, lutar bak sätet och vilar en stund. Tror jag somnar till t.o.m. magen känns lite bättre kör vidare, skulle behöva mat men är inte det minsta sugen, hungrig tror jag men inte sugen. Stannar på mack, besöker toaletten, köper en cola och sen plöjs de sista ca 3 timmarna hem i ett svep.

Hemma igen efter två spännande och utmanande dagar i Jönköping, nu blir det ett par dagars återhämtning sen börjar träningen för den riktiga utmaningen😅.

Lidingöloppet – Race report

Lidingöloppet 30km är jobbigt. Man kan tycka att det borde bli lättare tredje gången men det var lika jäkla tufft i år.

10 minuter till start

Första året, 2017, var det konditionen som tog slut och jag sprang på 3:15h, förra året var jag mer jämnstark och både ben och kondition tog slut samtidigt men nådde målet, gjorde personbästa med 30min och sprang in på 2:44h. I år var målet att sänka personbästa med ytterligare 15 min och komma under 2:30h.

För åskådarna kanske inte de bästa förutsättningarna med lätt regn som skulle öka under dagen och ca 11-12 grader. För mig nästan perfekt.

Siffror för de intresserade: 2:30h kräver snittempo på 5min/km och då banans första halva är betydligt lättare än den andra var planen att efter 10km ha ett snittempo på 4:50, efter 15km 4:48 och efter 20km 4:54.

Efter att Gladiator låten Barbarian horde spelats över starten på Koltorps gärde med gåshudsvarning (lyssna 9:17 in i låten för känsla) gick startskottet.
Första 10km gick snabbare än planerat, i efterhand ser jag att jag sprang den milen endast en minut långsammare än förra årets personbästa på platta Hässelby banan (10k PB 45:06) nu hade jag 20 tuffa kilometer kvar.
Hade känt innan att benen inte var så fräscha som jag hoppats och efter andra milen då de väldigt kuperade Södergarnsbackarna även kallad Bosö tvättbräda passerats började jag känna mig riktigt sliten i benen. Från att ha varit före plan låg jag nu precis på tänkt snittempo så helt enligt plan och även om jag legat på tröskelpuls, alltså ca 90% av maxpuls mestadels fram tills nu kändes andning lugn och fin och hjärtat tickade på utan antydan att vilja hoppa ur bröstet som det ofta blir annars, så det var ”bara” benen som klagade. Nu började milen med de längsta backarna och då särskilt Abborrbacken men inte att förglömma Karins backe med bara 2km kvar.

Tappade nu stadigt tempo gentemot plan, hade gett upp 2:30 ambitionen och började även oroa mig för förra årets PB på 2:45. Trots den tunga perioden ser jag i efterhand att jag lyckats med ett inofficiellt personbästa på halvmaraton (1:44:48). Som vanligt är de 9km fram till 1km kvar skylten ett töcken där det bara handlar om vilja. Med strejkande ben valde jag att gå i de brantaste partierna men det är ett rent helvete att börja springa igen sen så det är pest eller kolera.

Äntligen sista kilometern! Jag vet att den är lättsprungen så trots att benen bara ville stanna kunde jag hålla ett ok tempo (4:40min/km).

Maxar på upploppet

Kom till slut i mål på tiden 2:35:04 (snittempo 5:10min/km) så missade mitt mål med ca 5min men ett personbästa på 10min är ju faktiskt inte så dåligt. Ett år till med kontinuerlig träning så ska väl sub 2:30 vara möjligt och silvermedalj tiden på 2:15 som förut verkat omänskligt snabbt är nu bara helt mänskligt snabbt. Än gäller mantrat; äldre men snabbare😃.

Äntligen nåddes mållinjen

Vadstena Triathlon – Race report

Det är ju alltid nervöst inför tävling men det var något annorlunda med den här, det var lite extra nervöst. Att själva simmomentet kändes lite olustigt efter dels Vansbrosimningen men även under andra testsimningar i öppet vatten där jag inte fått någon bra känsla var väl en liten del i det. Fast å andra sidan var jag inte orolig över att klara distansen eller att det skulle ta superlång tid så det är ju inte hela svaret på den extra nervositeten. Det är snarare så att triathlon har varit ett mål så länge nu att det känns riktigt stort att äntligen få göra premiär. Ja jag är ju till och med medlem i en triathlonklubb sedan snart ett år och dessutom har jag nyligen signat upp mig på en Ironman. Tänk om jag tycker det är skit med triathlon! Skulle ju även köra i Väsby SS Triathlon färger så det är ju lite extra pirrigt, man vill ju inte skämma ut klubben.

Fredagen innan tävling hade jag i vanlig ordning stenkoll på allt som skulle med, börjar ju dessutom få vana från klassikerloppen så nu var det bara att packa med samma saker, fast allt på en gång. Ja förutom skidorna då. Min vana trogen skrevs listor, all utrustning kollades och klockan laddades. Det gick t.o.m så långt att små test av transitions gjordes för att få in rutin på att skifta från simning till cykel och sedan cykel till löpning, både med utrustningen och hur klockans triathlon läge fungerade. Skippade våtdräkten dock, gissade att jag inte skulle missa att ta av den.

På lördagsmorgonen var således allt packat och klart så efter en lätt frukost och en snabb kopp kaffe mötte jag upp Mathias utanför garaget. Alltid skönt att ha en kompis med sig på dessa små äventyr. Cykelhållare och cykel monterades och mot Vadstena gick färden.

Vi kom fram i god tid och även om det fortfarande var lite nervöst så hade jag en väldigt bra känsla. Solen sken, det var behagligt varmt. Vadstena är dessutom ett riktigt fint ställe som ligger vackert vid Vätterns östra strand och är full av historiska byggnader. Efter uthämtning av startkuvert med nummerlapp, chip och Finisher tröja, ja faktiskt redan innan målgången, gick vi in mot torget där vi satte oss vid en uteservering för en bit mat. Mitt val av en hamburgare ca två timmar innan start var inte så klokt men mer om det senare. Precis bredvid uteservering gick löpbanan, rakt genom hjärtat av Vadstena och det fanns alla förutsättningar för en riktig folkfest.

Transition area inne på borggården i Vadstena slott

Trots all utrustning som ska på plats kändes allt lugnt. Folk runtomkring var fokuserade och det var nästan lite andaktsfullt inne på borggården av Vadstena slott där Transition area var förlagd. Jag hade redan innan övat in i vilken ordning utrustningen skulle på och hur den skulle ligga för att göra bytet så lätt som möjligt, och kanske framförallt för att inte glömma något. Cykeln hängs på en stång och bredvid på marken en handduk. Högst upp till vänster på handduken löparskorna och nedanför dem cykelskorna med strumpor istoppade plus de två Enervit gels som jag skulle ha med. Över cykelskorna lade jag racebältet med nummerlappen. Högst upp till höger solskärmen och nedför den en liten handduk till för att torka av blöta fötter. Hjälm med glasögon istoppade hängdes på cykeln. Bra så, klart för start.

Eller inte riktigt. Ett av de viktigaste momenten hängde på att jag fick på våtdräkten ordentligt. Efter en del googlande fick jag tipset att dra upp dräkten ordentligt på benen, ca 20cm från ankeln så att det sen gick att arbeta upp dräkten så mycket som möjligt i grenen. Då skulle man få bättre plats för axlarna och möjligen även avhjälpa tryck över bröstet. Det var iallafall värt ett försök, om det skulle hjälpa eller inte återstod att se.

Foto: Vadstena Triathlon

Efter en liten stressituation när Mathias gick för att lämna in en väska som tog lång tid trodde jag vi hade missat varandra så med ett par minuter kvar tills man skulle vara i startfållan gick jag ensam ned. Gissade att vi troligen inte skulle kunna köra så mycket av loppet tillsammans ändå då vi hade olika mål men det hade varit kul att starta tillsammans. Jag hann ned till vattnet för att doppa mig lite innan start. Det kändes kallt mot de bara fötterna men skulle ändå vara 19 grader. Gjorde min vanliga rutin med att sätta mig ned och låta lite vatten rinna ned innanför halsen på dräkten, alltid lika hemskt. Pressade ut dräkten lite för att få den på plats tog sedan några steg till och dök i. Vilket klart vatten var min första tanke. Nästan som i Grekland ju. Jag tog några simtag och det kändes ok. Kunde inte helt säga om dräkten satt bättre än men den lilla rundan runt första bojen kändes väldigt positiv.

Strax innan sprintstarten som var åtta minuter före den Olympiska vi skulle köra dök Mathias upp. Vi hann önska varandra lycka till, njuta av stämningen, joyvoice kören och det fina vädret innan det var dags att kasta sig i vattnet.

Foto: Vadstena Triathlon

Starten gick och Jag hade medvetet ställt mig lite längre bak för att inte dras med i för högt tempo. Första hundra metrarna var det lite trångt och buffsigt men höll mig lugn och simmade på i lagom takt. Kittlade några stycken under fötterna och blev kittlad av andra men det hör väl till. Efter tag släppte det lite och jag kunde simma på relativt ostört. Lite svårt med siktningen då bojen som skulle rundas, om än ganska stor, försvann bland alla likfärgade mössor men tänkte att så länge jag inte är ensam så borde det vara hyffsat rätt. Våtdräktspåklädningstricket fungerade fint och det kändes bra, inget tryck över bröstet och inte så tight över axlarna. Så jäkla skönt att kunna simma på med crawl utan stress eller oro, bara mata på simtag efter simtag. Simbanan var en tvåvarvsbana där man gick upp på stranden och rundade en funktionär, även kallad pinnen men hette tydligen Lotta egentligen. Tog ett felsteg så höll på att ramma stackars Lotta men hon fick en blöt kram istället. Andra varvet gick fint, i början inte alls många runt omkring så fick ta ett par bröstsimstag för att verkligen hitta bojen vid ett par tillfällen. När vi sedan rundade sista bojen var det helt plötsligt trafikstockning och lite kamp om positionerna. Kände inte att det var nödvändigt att jaga sekunder så tog det lite lugnare. Några meter efter sista bojen kom en snedseglare (eller snedsimmare) och typ rammade mig från sidan, vissa har större problem än andra med navigering.

Simning klar, upp på plats 40 på lite drygt 30minuter, ett tryck på klockans ”Lap” knapp för att gå till Övergång 1.

Lite vingligt att ta sig upp och kände mig lite yr. Sprang från Stranden förbi mycket publik, över vindbryggan och in på borggården. Hade dubbelkollat var min plats var så det skulle gå lätt att hitta. Sen av med våtdräkt, gick bra med tekniken jag övat in och sedan lugnt och metodiskt på med racebälte och energigels, torka höger fot på med strumpa och cykelsko, torka vänster fot på strumpa och cykelsko. Hjälm på, ned med cykel från stången och iväg. Glasögon sattes på samtidigt som jag sprang, med cykelskor!, ut från borggården över vindbryggan och sedan fick man hoppla upp på cykeln, klick på ”lap” igen och cykling segment påbörjat.

Första kilometrarna kändes det som att det skulle bli ganska tunga mil, trots att förutsättningar var kalas. Hittade en rygg strax efter start som jag la mig bakom medan jag fyllde på med en gel. Glömde som vanligt att för-öppna skruvkorken så lyckades inte öppna den liquid gel med koffein jag tänkt ta utan fick ta min andra vanliga gel. Insåg snabbt att jag skulle haft en flaska med bara vatten för det blev rejält kladdigt i munnen i värmen och efter gel och sportdryck. I en uppförsbacke tog kraften slut i den Fredrikshof’are jag låg bakom. Hon hade tempostyre så utgick ifrån att hon inte fick drafta, sorry, så jag drog vidare. Vi var då två ett litet tag som hjälptes åt, när luften gick ur en av oss tog den andra över. Efter en backe var jag dock ensam och allt eftersom kände jag mig starkare och starkare. Låg tillfälligt bakom vissa som jag körde ikapp men bara för att hämta andan sen kände jag att det fanns mer fart i mig så körde förbi och ifrån. Alltid kul att köra om folk med fina tempocyklar utan större bekymmer. De sista kilometerna in mot Vadstena tog jag det lite lugnare för att förhoppningsvis ha fräscha ben på löpningen, så fräscha de nu kan vara efter 4 mil på nästan 200w i snitt (ganska mycket för mig).

In i T2, klick på ”lap” igen och övergång 2 startad. Cyklingen gick på 1:11h med snitt på 33,5km/h, klart över mina förväntningar.

Hade inte alls tittat på totaltid utan höll bara koll på tid och distans. Lite klumpig löptur av cykeln in på borggården. Bytet till löparkit gick smidigt. Tyckte jag var snabb men i efterhand har jag förstått att jag var lugn och metodisk, inga misstag men också ganska långsamt jämfört med de snabbaste.

Foto: Mathias Lind
In/ut från borggården vid simning och löpning

Med lite ”tjocka” ben sprang jag ut ur borggården och tryckte in ”lap” igen för start av löpning. Av någon anledning är det tempo som känns naturligt efter cyklingen lite för högt, särskilt en dag som denna när kvicksilvret nådde upp mot 25 grader. Hade ändå svårt att sänka tempo så låg kvar på ca 4:30min/km några kilometer.  

Framöver får jag helt enkelt träna upp mig så jag klarar längre distans i det tempot. Efter ca 3 km kom man in i ett villaområde där man blev beskjuten av barn med vattenpistoler och vid ett hus hade de en vattenspridare, som jag dock inte lyckades tajma men dessbättre fanns det en man med vattenslang som lyckades spreja ned mig, helt underbart!

Löpbanan var en två-varvs bana på 5 km och in på varvning började det kännas rejält tungt, hade varit väldigt glad att få gå i mål nu men ett hett slitigt varv var kvar. Jag hade i det här stadiet även fått håll, eller åtminstone var det på gång och dessutom lite lätt illamående. I efterhand kan jag tänka mig att det var antingen hamburgaren som gjorde sig påmind eller att jag fyllde på med för mycket sportdryck under sista delen av cyklingen. Det jag såg mest fram emot på varv två, förutom målgången förstås, var mannen med vattenslangen. Efter hårt slit kom jag dit igen men då hade han eldavbrott, typiskt. De sista kilometerna var riktigt tunga, mer värmen än benen tror jag men när jag till slut sprang genom målportalen hade jag ändå gett vad jag kunnat den dagen. Skönt att höra lilla trudelutten från klockan när jag tryckte ”lap” för sista gången ”Triathlon klar” sa den, gött tänkte jag.

Förutom att hålla koll på tempot och lite pulsen hade jag ingen koll på totaltid, ville inte se det under loppet utan körde bara på. Kollade nu klockan efter målgång och blev riktigt glad att se tiden 2:39:25, jag klarade mitt A mål på 2:40, jäkligt skönt och supernöjd med hur jag genomförde loppet. Officiell tid 2:39:20.

Öppet vatten simning – en Akilleshäl

Vansbrosimningen skulle simmas på under 1 timma i år. Uppladdningen blev dock allt annat än bra med en enträgen förkylning från dagarna efter Vätternrundan och som inte släppte helt förrän det bara var några dagar kvar. 5-6 planerade pass i öppet vatten blev 2.

Lite skillnad från förra årets dryga 20 grader

Redo för start

Efter att till skillnad från förra året varit på plats i relativt god tid blev det ändå lite tajt på slutet, hann precis småjogga till där man fick ta sig ett uppvärmnings dopp, eller avsvalkning är väl mer rätt beskrivning, som förberedelse och sedan småjogga tillbaka. Smet förbi de flesta i startgruppen och tog en fin position långt fram. Taktiken var att komma i bland de första för att slippa slåss med allt för många bröstsimmare, nu skulle jag nämligen få till min crawl.

De första två hundra metrarna gick som planerat men så började jag få in vatten i simglasögonen. Efter ett stopp för att fixa till dem var tryggheten med crawlen som bortblåst.

Med lite för stor respekt för vatten i allmänhet och vatten med massa plaskande neoprenklädda människor i synnerhet fick jag inte alls till simningen. Min crawl som ändå är halvhyffsad numera efter ett års nötande i simhallen uteblev och istället alldeles för mycket bröstsim, jäkla hjärnspöken som spelar spratt. Sluttid 1:01:23. Missade målet med knappt en och en halv minut.

Nöjd med en medalj men visst syns det att det var mer än medalj som skulle bärgas denna dag

Det är bara att bryta ihop och komma igen som man brukar säga. Mer öppet vatten simning och gärna tillsammans med andra framöver för att förbereda för kommande tävlingar.

Vätternrundan 2019

Posering efter målgång

Årets Vätternrunda körde jag i Ride of Hope’s färger som, förutom att de är jäkligt snygga, även är för en god sak då det blir ett ganska ordentligt bidrag till Barncancerfonden. Min grupp satsade på att cykla de 30 milen på under 10 timmar, ett inte orimligt mål men heller inte helt enkelt. Jag var mest orolig över att jag skulle sitta ca tio timmar på sadeln med endast tre korta pauser. Det och att problemet jag kämpat med under några veckor med en smärta i baksidan låret skulle bli värre.

Vi startade kl. 06.16 på morgonen, en tid jag föredrar även om jag inte kört på natten ännu så känns det ändå lättare att köra under dagen. Kanske blir nästa runda en nattrunda, vem vet. Allt flöt på bra från start och de lite dryga tio milen Ned till Jönköping passerade snabbt, skönt en tredjedel klar utan bekymmer. Innan Jönköping tog vi den första av tre pauser, denna var på fem minuter så det var precis man hann tömma blåsan och fylla på den första flaskan med sportdryck samt ta en bar. Min cykel välte dock under stoppet vilket turligt nog inte ledde till några större problem förutom att en flaskhållare gick sönder så jag fick stuva om i ryggfickorna och ta en flaska där. Det kändes annars toppen i kroppen, kände av baksidan låret lite grann men inte alls som innan och tyckte att det snarare blev bättre under loppets gång.

Nästa stopp var efter ca 17 mil i Hjo och det var under resan dit som jag började få ont i det vänstra knät, på utsidan och senan där. Under stoppet smörjde jag in med liniment men tyckte inte det gjorde jättestor skillnad. Det var inte så illa att det fanns risk för att behöva bryta men ett orosmoment likväl. Tidsmässigt låg vi bra till och om inget oväntad hände såg det ljust ut att klara målet.

Vår klunga utför en av många fina omkörningar

Med cirka 17 mil i benen, 13 mil och endast en fem minuters paus kvar började det bli lite tyngre. Värken på utsida knät blev värre samt baken och axlarna började göra sig påmind, även om det inte var alls så jobbigt som förra året. Vi hade sett några olyckor tidigare och någon ambulans men de kom tätare under denna den sista delen av loppet, försökte att inte titta och fokuserade på att vi själva skulle ta oss fram så säkert som möjligt.

Vid sista stoppet i Hammarsund kunde vi konstatera det vi sett hela vägen, vi låg riktigt bra till tidsmässigt och även om det började bli slitna cyklister i klungan så fanns det krafter kvar hos de flesta. För egen del kändes det bra, sliten och ont överallt typ samt lite krampkänning men kände att jag skulle kunna hålla samma tempo de sista cirka fyra milen till Motala.

Vid det här lag hade cafét längst bak i klungan där man kan vila utökats ytterligare så kändes fantastiskt att jag var en av dom med krafter kvar att vara framme och dra. Vi matade på i samma fina tempo som tidigare och de smala vägarna in mot Motala hanterades fint även om det är lite tight på sina ställen. Vi rullade in i Motala på nästan exakt 9 timmar och 30 minuter, en halvtimma snabbare än målet vilket kändes fantastiskt bra. Även om jag var ganska sliten på slutet så hade det nog funnits potential till en ännu bättre tid, vem vet kanske blir det ett lopp till.

De 14 som orkade hela vägen i sub 10 tempo.

Ut med det gamla och in med det nya

Vasaloppet 2019 – En race report del 3

Det var väldigt skönt att komma till Evertsberg, även om känslan att vara mer än halvvägs inte fullt vägde upp hur sliten jag kände mig, borde vara betydlig närmre mål innan det känns såhär. Nu var tidsmålen borta, det handlar om att vända på detta och ta sig i mål. Samtidigt vet jag att alla längre lopp kommer med dippar som man aldrig tror sig kunna komma upp ur. Med tanke på mitt skick planerar jag ett litet längre stop, först fylla på med energi så allt som erbjöds slank ned. Blåbärssoppa, buljong, sportdryck bullar och några sug från min medhavda starkt blandade sportdryck, munstycket hade fryst lite men det släppte snabbt. Har druckit ur den med jämna mellanrum på vägen plus att jag fått langat gels från extra energidepåer så jag borde inte slut på energi.

Plockade av mig skidorna och lutade dem mot en tom vallabod som Vallasvahn brukar stå i, vart var han idag? Nåja lägga på lite valla fixar jag själv tänkte jag och plockade fram en burk VR50 som lades på tunt, klossade sedan ut det med korkklossen. Trots att det ju inte borde vara så kallt hade fingrarna ändå fryst till is så passade på att byta till torra handskar. De var tunnare men kände att jag hellre har torra handskar som är lite tunnare än blöta. Upptäckte att plåstren jag satt i handflatorna för att motverka skav hade krullat ihop sig. De var av två olika märken och den billigare lossnade nästan av sig självt, vilket i detta fallet var bra. Det lite dyrare plåstret hade nästan ”smält” ihop med skinnet så det kändes som att bli skinnflådd när jag med hjälp av tänderna gnagde och slet av det. Under tiden jag höll på med detta ropade speakern ut att eliten nu gått i mål och vilka som var vinnare, en norrman men uppfattade inte helt namnet och Britta Johansson Norgren på damsidan, skönt att åtminstone Svenska damerna levererar. Och skönt för dom att vara i mål, själv hade jag nu nästan hälften kvar.

De första stavtagen känns konstigt efter de avryckta plåstren och efter Evertsberg blir det mycket utför så det tar ett tag innan känseln i fingrarna kommer tillbaka men med den kom även energin. Det onda som jag kände sista kilometrarna innan kontrollen har släppt en aning. Efter ett litet tag börjar jag känna mig som mitt vanliga jag igen och i uppförsbackarna gick det nu som bara den med nyvunnet självförtroende med det extra fästet från vallan. Vilken idiot jag varit som väntat med att lägga på nytt, alla säger ju; valla om direkt om det är dåligt fäste, det blir inte bättre och man sparar snabbt in tiden. Det är ju så sant.

Till och med Lundbäcksbackarna klarades av på ett bra sätt, de var tunga men med skidor som man kan trampa fast går det ju så mycket lättare. Var osäker på om det verkligen var Lundbäcks, hade för mig att de kom lite senare men nej det var nog dom ändå kom jag fram till. Såhär långt in i loppet börjar det bli lite dimmigt och energi läggs endast på det nödvändiga, staka, staka, staka. Mycket stakning nu vilket känns bra även om det börjar göra ont på ytterligare några ställen. Ryggslutet till exempel, minns inte att jag hade ont där sist men har känt av ryggen även på några kortare pass senaste veckorna. Annars är det främst vänster axel som känns ordentligt nu, lite vid stakning men främst när jag diagonalar. Jag tuggar på med stakning och diagonaler med mina mått mätt fint uppför de mindre backarna nu och hör snart speakern i Oxberg men ser att det är ytterligare någon kilometer kvar dit.

Känslan inne i Oxberg är ändå ok och total tid 6:23. Det smärtar lite överallt men inget som inte går att tänka bort och nu är det bara två stopp kvar innan Mora, det ska jag fixa. Speakern intervjuar Aron Andersson som jag passerade på väg in i kontrollen och känner att kan han köra utan klaga så ska väl inte jag klaga. Oxberg till Hökberg är en kamp men känns ändå bra, 30km kvar passeras och förra året fick jag lite uppmuntran av att nu är det kortare än ett Lidingölopp kvar, i år uteblev boosten, vill ju bara vara i mål. Börjar bli irriterande med allt snorande, ser ingen annan som snorar som jag men passar på att torka bort och köra sportiga ennäsborrefräsningar i varje uppförsbacke men ser väl ut som min minsting brukar göra vid varje förkylning alldeles röd och sårig under näsan, tur man har skägg.

Ytterligare en bergkontroll och ytterligare backar som ska besegras. Det går inte jättefort men denna delen av loppet kan kategoriseras som ett tuggande där man bara matar på. Staktag för staktag och backe för backe. Ligger ändå oftast i ytterfilen, som förvisso inte svischar förbi men det känns ok här, även om jag försöker kuta på ryggen i varje backe för att sträcka ut det onda i ländryggen.

Hökberg nu, bara en kontroll kvar, mindre än en halvmara kvar, mindre än två mil kvar. Trapezius värker, försöker massera och få lite blodcirkulation men det släpper inte särskilt mycket av mina tafatta försök. Ingen idé att stå här, jag tar de sedvanliga muggarna varm dryck och en bulle och ger mig iväg mot sista kontrollen.

Här någonstans ska Örebro ligga tänker jag när ljudet från speakern i Hökberg fadeat ut bakom mig, alltså enligt Lagom Kondition där de beskriver ett parti där det inte händer särskilt mycket, platt och tråkigt. Förra året var det dessutom skymning eller till och med mörkare än så här och då klockan närmar sig fyra så kommer det börja göra det snart också. Här känner jag mig stark och ett platt parti som passar mig, dessutom mötte vi nyss en spårmaskin som inte bara dragit nya spår i sockret som bara klarar några hundra meter utan denna plogar bort det sockriga övre lagret så man kommer ned på det hårda isiga där under. Nu snackar vi! Det är fortfarande inte jättebra spår och ojämnt men det går lättare och fortare.

Kan trycka på bra och känner att kroppen inte har några problem att få till bra kraft i stakningen men tyvärr är det bara två spår så långt man kan se och alla ligger tätt efter varandra som två färgglada gungande pärlband. Det är bara att åka med. Varje liten uppförsbacke gör så att fältet trycks ihop så det blir totalstopp och med det rätt ryckig åkning. Trist hade varit skönt med en omkörningsfil.

Eldris, minns att förra året var det mörkt med tända marschaller här. Riktigt mysig stämning även om det inte var läge att stanna och mysa. Det är det inte i år heller men vill sträcka ut ryggen och trapezius så plockar av skidor och stavar och gör lite böj och tänj övningar. Får lite problem med snö i både bindning och skidsko så det är ett fipplande innan skidorna sitter fast som de ska.

Jäkligt skönt att ha lämnat Eldris, jäkla skönt att komma ned på singel siffror, 9 km kvar, 8 km kvar 7 km kvar. Avståndet äts upp kilometer för kilometer. Folk står och hejar ”nu är det inte långt kvar”, ”ni ser starka ut” och man har ju hört det förr men nu går det rakt in i hjärtat och det tjocknar i halsen. Mycket känslor, det är så skönt att snart vara i mål. I en backe står en stor samling människor med massa skyltar och hejar på Aron, är inte så orolig men hoppas han fixar det i år igen, sjätte året i rad för hans del.

Hoppas hinna i mål innan eljusen tänds tänker jag, det börjar skymma så det är nog inte så långt kvar.

Mora parken passeras nu, såå skönt, känner doften av schampoo från duscharna där alla kämpar som redan är i mål får sig en välförtjänt avskrubbning. Mindre än en kilometer nu, Aucklandsbacken, den kändes seg förra året men nu trippar jag ändå ganska lätt uppför, trots värkande tår, fötter och knän. Sista lilla backen, mycket folk nu, tjockt i halsen igen. Upploppet är långt, vill både bara komma i mål men samtidigt passa på att njuta. Ser portalen, härligt känsla i kroppen, tjockt i halsen igen och tårarna är nära. målgång, armarna i luften tittar upp, tacksam över att ha fixat det igen, ett riktigt tufft Vasalopp. Hör speakern säga nåt om nio timmar och tjugotre minuter. Det tog tid men jag är mål.

Vasaloppet 2019 – En race report del 2

Fem minuter kvar, dags att starta igång Racefox. Jag har med en telefon enkom för att köra Racefox appen så hoppas att den ska hålla sig levande de sju, max åtta timmar jag tänker att det ska ta ner till Mora.

Speaker rösten säger att nu är klockan åtta och starten har gått, ett sus går igenom leden av taggade åkare men inget händer, jaha var det allt? Jag ser en kamera på en upphöjd ramp som lyser rött, vinkar lite försiktigt men just då slocknar lamporna, typiskt. Ytterligare några minuter går och långsamt börjar raderna röra sig framåt, det stannar till igen och sen är vi iväg. Kan inte vara helt säker men fästet känns sådär, hoppas att det bara var inbillning. Ljudet av 15000 skidåkare som tyst och nervöst förväntansfulla startar igång och sakta skidar sig fram över gärdet är svårt att beskriva men känns på något vis andaktsfullt.

Det går inte fort men rätt snart passerar jag under startgrinden, den verkar ha öppnat sig fint i år och inte fastnat som 2015.

Efter en liten stund kommer vi till den första lilla uppförsbacken som går upp på en kulle och känner nu att fästet är riktigt dåligt, shit det kommer bli jobbigt i stora backen. Väl uppe på kullen utspelar sig en mäktig scen framför mig. Tusentals skidåkare ringlar sig fram över fältet likt en romersk här på väg mot ett krigsslag, den berömda Vasaloppsormen, och fortsätter sedan uppför den första mytomspunna backen där det redan är helt tjockt. Jag vrider huvudet runt och ser att det är precis lika mycket folk bakom mig, en häftig känsla att befinna sig precis i mitten av detta fenomen man sett så många gånger på TV.

Backen närmade sig och jag visste att det dåliga fästet skulle göra det till en riktig utmaning.

Ja vad ska man säga, startbacken är verkligen en unik upplevelse, tänkte många gånger att det här gör jag inte igen, vilken jäkla idioti att stå här tätt tätt med tusentals andra och försöka att inte glida bakåt, trampa sönder eller få egen utrustning söndertrampad och sakta sakta centimeter för centimeter ta sig upp de cirka två kilometrarna. En helikopter svängde in över backen lågt flygande, kanske man fastnar på bild tänkte jag. Efter mycket krånglande, både fastnande i andras skidor och stavar och ständingt få en skida över de egna grejorna kom jag med trötta armar upp på lite plan mark, den välkända 83km kvar skylten och skylten som markerade Vasaloppets högsta punkt var passerad och jag mindes att förra gången kunde man vända sig om och se nedför backen och utöver nejden men nu var det bara fokus framåt, gissade att man inte skulle kunna se särskilt långt ändå.

Häruppe fanns en förhoppning om att det skulle finnas spår kvar men icke, det kändes dock helt ok med stakningen nu och även om det var lite trögt så gick det att hålla hyffsad fart. Snart syntes skylten för första kontrollen Smågan. Hade en väl planerad plan för antingen sju timmar eller åtta timmar fasttejpade på stavarna med den snitthastighet jag behöver hålla för att klara målen uppdelad per kontroll. Sju timmars målet strök jag redan på morgonen men åtta timmars kunde ju eventuellt gå om det skulle bli bättre spår framöver. Knäppte på ny mellantid på klockan när jag passerad under Smågan banderollen.

Jag kollade klockan och försökte förstå vad det stod, såg ut som 24 minuter men även om jag tyckte det gick rätt snabbt när vi väl kommit uppför backen var det lite väl snabbt, samma tid som täten gissade jag. Hade gjort inställningar så jag skulle se; total tid, total distans, genomsnittlig hastighet totalt och genomsnittlig hastighet senaste varvet, alltså sedan jag tryckte på mellantid manuellt. Tyckte ingen av siffrorna stämde. Efter några muggar sportdryck och en slurk från den starkt blandade sportdrycken i ryggan åkte jag vidare mot Mångsbodarna.

Tyckte mig få upp bra fart på denna platta del av banan trots obefintliga spår och tidvis hård motvind men hade ingen uppfattning om hur fort. Kändes som bekvämt tempo ändå och hade kunnat köra snabbare men vågade inte köra för hårt då det var alldeles för långt kvar. I vad som kändes som ett nafs var jag i Mångsbodarna, skönt tänkte jag nu är nästan en tredjedel gjord, ja iallafall om man rundar av lite generöst. Knäppte en ny mellantid och kollade klockan, nu såg jag att timmarna stod som en liten upphöjd siffra bredvid minutrarna. Aha så en timma och tjugofyra minuter till Smågan och ca två och en halv hit. Då var jag en bit efter även åtta timmars men hade anat det. Nu verkade även genomsnittshastigheterna stämma och det var långsammare än tänkt men rätt ok. Ett par muggar sportdryck och en bulle så stack jag iväg men med en bra känsla och med hopp om att det kanske inte skulle bli så illa ändå.

Trettio minuter senare hade humöret vänt betänkligt, backarna upp mot Risberg var en riktig pärs med skidor utan fäste och kände mig både klantig, fumlig och orkeslös i uppförsbackar av femton centimeter strösockerlik lössnö som antingen fick besegras med saxning eller snabba korta steg där varannat steg släppte.

Äntligen i Risberg! Kändes inte alls lika bra som i Mångsbodarna och även om medelhastigheten hade gått upp något jämfört med i förra kontrollen var det inte tillräckligt, hastigheten mellan Mångsbodarna och Risberg var för låg och hade nu varit ute i ca tre och en halv timma och femtio fem kilometer kvar. Jaja men nu ska det väl ändå gå nedför ett tag tänkte jag, Risbergsbackarna kommer väl nu.

Vet inte om det var för glasögonen, som förvisso hjälpte mot att få snöstormen i ögonen fast som var svåra att se igenom när de var fulla med snö men jag passerade Risbergsbackarna utan att förstå att det var dem. Nu i efterhand vet jag vilka det var men jämfört med backarna på Södra berget runt så kändes de som svagt utför bara. Det var inga ikullkörningar som jag såg heller. Skönt med lite utförsåkning förstås men alldeles för snabbt var det uppför igen. Jag kom in i en riktigt tung period mentalt och energi-mässigt och började känna av vänster axel, dels trapezius muskeln som även krånglade förra året men som jag inte alls haft problem med tidigare men även axeln gjorde ont och på det kändes vänster knä och höger triceps. Märkligt med värk på ställen jag aldrig känt av tidigare redan, jag hade ju bara kört knappt halvvägs och en distans jag kört flera gånger tidigare.

Kilometrarna fram till 45km kvar skylten var fruktansvärda, vi körde vid ett ganska öppet fält, eller om det var en sjö, där motvinden som legat på sen start verkligen gjorde sig påmind och snöandet hade tilltagit. Inte ens att vi passerade halvvägsskylten fick den tysta samling skidåkare att reagera, nedborrade ansikten som bara ville komma fram var det enda jag såg runt omkring mig. Hade sagt det till mig själv ett antal gånger redan men där var det inget snack, DETTA ÄR FÖR HELVETE SISTA GÅNGEN FATTAR DU! skreks det i mitt huvud. Alla kontroller med berg i sig ligger på ett, ja ni gissade det, ett berg. Backarna upp till Evertsberg är väl kanske inte loppets värsta på något sätt men här nåddes botten. Till slut kom jag ändå fram till Evertsberg på tiden 4:47:59, bara fyrtiotre kilometer kvar.

Vasaloppet 2019 – En race report del 1

Redan flera veckor innan Vasaloppet tydde väderprognoserna på att det skulle komma nederbörd under loppet, i början rent av regn eller snöblandat regn. Äsch det är sånt som ändras, det är ju långt kvar tänkte man. Oroad granskades väderprognoserna flera gånger varje dag och i alla möjliga appar men alla rapporter var oroväckande samstämmiga och stabila.

Som vanligt veckan innan ett av årets stora mål så nojades det över förkylningar och krämpor. På måndagen körde jag ett pass på Bisslinge som var tänkt som det näst sista men underlaget hade straffats hårt av varmt väder, regn och vind. Dessutom hade det inte spårats om på åtminstone ett dygn så spåren var slitna och framförallt fulla med skräp och gammalt klister. Trodde mina skidor skulle behöva kasseras efter en knapp mil på det underlaget. Underlaget ja, det var både trögkört och ishalt om vartannat med en och annan pöl så körde vält två gånger och slog i en tumme så illa att det skulle visa sig bli ett orosmoment. Det blev med andra ord inget mer besök på Bisslinge innan loppet. Hann även med ett pass Skierg på onsdagen där det gamla rekordet på 5000m krossades med minst en minut, grymt bra och kul att få ett styrkebesked dagarna innan Vasan. Enligt statistiken motsvarade mitt resultat en led 3 åkare så om jag hade varit lika bra på skidor som på Skierg hade det kunnat bli ett riktigt snabbt Vasalopp. Fredagen som jag tänkte kört ett kort pass på med snabba intervaller ströks både på grund av risk för dåliga spår men framförallt för lite förkylnings känning och att tummen fortfarande smärtade.

Gudarna ska veta att jag känt mig väldigt färdig med skidåkning

Trots att väderprognoserna fortfarande inte gav några positiva besked kände jag mig laddad och sugen på att köra. Gudarna ska veta att jag annars känt mig väldigt, väldigt färdig med skidor och osugen på att sticka ut och träna, kan det inte vara över så jag kan fokusera på simma cykla springa. Än mindre sugen på att köra 40km seedningslopp men som jag faktiskt hann med tre stycken av. Fick dock en vändning och nytändning på Södra berget runt, sista seddningsloppet som gick i Sundsvall. Vi fick jättefint väder, fina spår och även om det var bakhalt så diagonalande var uteslutet kände jag mig väldigt stark i stakningen och det resulterade även i en steg framåt i startleden.

Lördag innan Vasaloppet, äntligen dags! Väskan var packad med allt som skulle behövas, skidorna rengjorda och färdiga för att få en proffsig behandling av vallare i Mora, klocka, batteripack, Racefox och extra mobilen fulladdade. Mitt HRV (Heart Rate Variability) visade gult igen för andra dagen i rad, ett tecken på någon form av stress i kroppen, senast jag hade det resultatet låg jag däckad i magsjuka dagen efter så det oroade lite. Efter en normal frukost där väderrapporterna givetvis granskats, dock utan något nytt, kramades familjen om och tåget till Mora väntade.

Välbekanta ansikten i form av mina vänner C och R mötte upp på tåget och snart stod man där igen, vid målportalen längst upp på Vasagatan i Mora. Så tillsynes enkel och opretentiös, egentligen inte märkvärdig överhuvudtaget och jag tänker att det känns konstigt att den, och tillfället jag får se den nästa gång, kommer vara det enda jag kan tänka på imorgon eftermiddag.

Skidorna lämnas för vallning, vi får hjälp av vårt snälla värdpar att ta hand om resterande packning så vi enklare kan ströva runt i Mora, besöka mässan och så klart hämta ut nummerlapparna. Man kan ju tro att när det är den andra gången man gör nåt så ska man inte behöva köpa mer prylar men det finns ju alltid något som behöver kompletteras, i mitt fall en ny mössa och självklart årets upplaga av Vasalopps T-shirt.

Med nyfixade skidor och en pizza i magen vandrade vi till vårt preffered choice av Vasaloppsboende, ett hemtrevligt hus med fullt av Vasaloppsåkare, deras hang around, massa hundar och såklart värdparet. Som vanligt blev det lite uppsnack inför morgondagens kommande utmaning där vädret såklart hade en given plats. Medan melodifestivalens välbekanta signaturmelodi och de låtar som fått sig en andra chans spelades upp var det dags att gå upp på rummet och fixa det sista.

All utrustning kollades och dubbelkollades, telefon, klocka och powerbank fick en extra laddning, sportdryck blandades och fylldes på, vätskeryggsäcken packades med en extra mössa ett par extra handskar och valla såklart, nu fick inget fick missas. Självklart en titt på väderprognoserna, fortfarande snöstorm hela vägen från Sälen till Mora.

Sovdags, utan egentlig förhoppning att få sova något. Natten kom men hann inte nå sitt slut innan klockan ringde, 02:30 innebar inte jättemånga timmar i sängen och än mindre sömn då den kommande utmaningen hann gås igenom steg för steg ett antal gånger, alla tänkbara men även otänkbara scenarion prövades och motmedel togs fram.

Uppstigning, såg snabbt att väderprognoserna inte ljugit, påklädning av undre lagret sedan frukost bestående av gröt med mjölk och jordgubbssylt och smörgås med ost. Efter frukost på med Racefox och nästa lager kläder, kontrollera att inget mystiskt försvunnit från vätskeryggsäcken under natten och snabbt beslut att även packa skidskorna i ombytesväskan för att kunna byta till torra kängor efter loppet.

Bussresan till Sälen och Berga by är lång och frustrerande när man egentligen bara vill vara på plats för att få lägga ut skidorna på en bra plats men istället sitter man i trånga säten och försöker blunda en stund.

Väl framme i Berga by ca 06.20 var det en jakt på att snabbt få fram skidorna ur bussens bagageutrymme och medans speaker rösten ekade över startgärdet hittade jag ingången till mitt startled, led 7. Men herrejäklar vilken kö! Säkert hundra meter lång med fyra i bredd stod där uppradade skidåkare av olika slag med skidfodralen vid sin sida som en armé färgglada krigare med var sin lans. Det fanns inget att tveka på snabbt sprang jag längs med kön tills jag nådde slutet, som redan hade drygats ut med flera meter. Väl inne i fållan hade två tredjedelar redan fyllts upp men kändes ändå lugnt att leta upp ett lämpligt ställe för skidorna, det blev ganska långt till vänster, eller 52 spår in från högerkanten närmare bestämt. Meckade ett tag med att ställa skidor och stavar som ett litet tält, även om jag inte tyckte det verkade nödvändigt.

Minglade sedan en stund med R och C innan de tyckte det vore en god idé att ställa sig i toakön. Själv gick jag till en pissoar som det inte var någon kö alls till. En bulle och en varm mugg sportdryck senare, ca 15min i tid, gick jag tillbaka till R & C i toakön. De hade säkert kommit hela fem meter närmare en, vid det här laget, mycket efterlängtad stund i en blå plastlåda. Det var nu cirka tio minuter kvar tills det var dags att vara på plats i fållan så jag önskade dem lycka till med köandet, och även i loppet, och gick mot mitt startled igen, det var dags för start.