Klassiker nummer två är klar! En bedrift jag såklart är glad över men målet i år var att slutföra superklassikern, dvs alla lopp i #ensvenskklassiker på under 20 timmar totalt.
Det började bra med #Lidingöloppet på 2:44, 30 min snabbare än förra året men Vasaloppet ställde till det hela. Både med riktigt svåra förhållanden och några dåliga beslut från min sida under vägen. Jag behövde nu sub 7 timmar men var långt därifrån med över 9h.
Bättre än planerat gick dock Vätternrundan med för mig snabba 9:30h och det fick mig att tänka. Kanske kan jag vänta med att ta ut den svenska klassiker medaljen, glömma det sista Vasaloppet och få superklassikern genom att göra ett starkt Vasalopp 2020.
Behövde sub 60 på Vansbrosimningen för att känna att superklassikern är genomförbar men nedslående 1:01h var en riktig besvikelse. En-två minuter är i praktiken kanske inte hela världen men mentalt skulle det ha känts mycket bättre på andra sidan timman.
Nästa lopp är Lidingöloppet och mitt mål sedan tidigare har varit 2:29, om jag kan göra det och sedan slutföra Vasaloppet på mindre än 7 timmar skulle jag faktiskt kunna knipa en superklassikermedalj.
Att köra Vasaloppet på 7 timmar är verkligen inget att underskatta och det kommer att kräva att jag lägger all min uppmärksamhet under hösten och vintern på längdskidåkning.
Frågan är att jag har motivation för det? Jag kände mig klar med skidorna efter den här vintern och det bedrövliga Vasaloppen och såg fram emot triathlon träning och att göra min första triathlon i år. Sedan en halv och en hel Ironman nästa år. Skidfokuset skulle definitivt äventyra Ironman deltagandet.
Vad ska jag göra?
A) Gå in för superklassen och vänta med full Ironman .
Eller
B) Var nöjd med att klara min andra svenska klassiker och satsa på en full Ironman nästa år istället.
/lɒnˈdʒɪvɪtɛt/ 