Årets Vätternrunda körde jag i Ride of Hope’s färger som, förutom att de är jäkligt snygga, även är för en god sak då det blir ett ganska ordentligt bidrag till Barncancerfonden. Min grupp satsade på att cykla de 30 milen på under 10 timmar, ett inte orimligt mål men heller inte helt enkelt. Jag var mest orolig över att jag skulle sitta ca tio timmar på sadeln med endast tre korta pauser. Det och att problemet jag kämpat med under några veckor med en smärta i baksidan låret skulle bli värre.
Vi startade kl. 06.16 på morgonen, en tid jag föredrar även om jag inte kört på natten ännu så känns det ändå lättare att köra under dagen. Kanske blir nästa runda en nattrunda, vem vet. Allt flöt på bra från start och de lite dryga tio milen Ned till Jönköping passerade snabbt, skönt en tredjedel klar utan bekymmer. Innan Jönköping tog vi den första av tre pauser, denna var på fem minuter så det var precis man hann tömma blåsan och fylla på den första flaskan med sportdryck samt ta en bar. Min cykel välte dock under stoppet vilket turligt nog inte ledde till några större problem förutom att en flaskhållare gick sönder så jag fick stuva om i ryggfickorna och ta en flaska där. Det kändes annars toppen i kroppen, kände av baksidan låret lite grann men inte alls som innan och tyckte att det snarare blev bättre under loppets gång.
Nästa stopp var efter ca 17 mil i Hjo och det var under resan dit som jag började få ont i det vänstra knät, på utsidan och senan där. Under stoppet smörjde jag in med liniment men tyckte inte det gjorde jättestor skillnad. Det var inte så illa att det fanns risk för att behöva bryta men ett orosmoment likväl. Tidsmässigt låg vi bra till och om inget oväntad hände såg det ljust ut att klara målet.
Med cirka 17 mil i benen, 13 mil och endast en fem minuters paus kvar började det bli lite tyngre. Värken på utsida knät blev värre samt baken och axlarna började göra sig påmind, även om det inte var alls så jobbigt som förra året. Vi hade sett några olyckor tidigare och någon ambulans men de kom tätare under denna den sista delen av loppet, försökte att inte titta och fokuserade på att vi själva skulle ta oss fram så säkert som möjligt.
Vid sista stoppet i Hammarsund kunde vi konstatera det vi sett hela vägen, vi låg riktigt bra till tidsmässigt och även om det började bli slitna cyklister i klungan så fanns det krafter kvar hos de flesta. För egen del kändes det bra, sliten och ont överallt typ samt lite krampkänning men kände att jag skulle kunna hålla samma tempo de sista cirka fyra milen till Motala.
Vid det här lag hade cafét längst bak i klungan där man kan vila utökats ytterligare så kändes fantastiskt att jag var en av dom med krafter kvar att vara framme och dra. Vi matade på i samma fina tempo som tidigare och de smala vägarna in mot Motala hanterades fint även om det är lite tight på sina ställen. Vi rullade in i Motala på nästan exakt 9 timmar och 30 minuter, en halvtimma snabbare än målet vilket kändes fantastiskt bra. Även om jag var ganska sliten på slutet så hade det nog funnits potential till en ännu bättre tid, vem vet kanske blir det ett lopp till.
/lɒnˈdʒɪvɪtɛt/ 